... gång en ytterst ovanlig liten flicka vars namn jag ej kan minnas i detta nu. Jag ska väl egentligen inte säga liten för hon var ganska gammal... eller ja såhär kan jag säga; för stor för att vara ett barn men för liten för att vara en kvinna, så någonstans mittemellan. 
  Flickan var högst besynnerlig och mycket vacker. Hennes far var lite av en tusenkonstnär, det fanns nästan inget som han inte varit med om under alla sina resor runt om i världen. Detta medgav att flickan varje dag fick höra sin far berätta historier om sina upplevelser (vilket jag finner väl logiskt) och ingen var den andre lik. Flickan blev mycket fascinerad av hans historier och hennes intresse innehöll mycket frågor och spekulationer om livet. "Livet", tänkte hon. "Vad är det som gör att vi just det, lever? Vad är det som gör att vi känner oss levande?" 
  När hon en dag kom fram till sin far och frågade detta förblev han sittandes helt tyst. Inte ett ord kom från hans mun och hans ögon syntes vara någon annanstans, i någon annan tid. Tillslut öppnade han munnen och sa, "mitt älskade barn, alla frågor som du någonsin ställt har jag kunnat besvara, men dessa kan jag faktiskt inte ge dig några svar på..." När han sagt detta gav han sin flicka en puss på kinden och sa åt henne att gå ut och leka och inte fundera så mycket mer över detta. Hon gjorde förstås som han sade och gick ut i den härliga sommarvärmen. 
  Hon sprang runt på gräset och sjöng med i fåglarnas kvitter. Plötsligt kände hon att det var något som iaktog henne, hon vände sig om och hann precis se en mörk skugga skymta till bakom träden. Hon skyndade dit men skuggan var då redan borta. Envis och nyfiken som hon var började hon gå längs stigen som ledde in i skogen. Hon tyckte sig lite då och då se skuggan dyka upp en bit framför henne, men försvann lika snabbt igen. Flickan blev mycket ivrig och kom allt längre in i skogen, träden tätnade och tillslut kom hon fram till en liten liten stuga. Den såg ut som vilken liten liten stuga som helst och du undrar säkert vad som kunde tänkas befinna sig innuti. Detta visste redan flickan, att vad hon än skulle möta där inne så var det den eller det som bar ansvaret för skuggan hon följt så långt. Sagta smög hon fram till dörren och knackade två korta slag på den. Hon hörde något röra sig där inne och så öppnades dörren. Framför sig fann hon den minsta lilla man hon någonsin sett. Han såg ut att vara mycket gammal, men en sak som hon gav extra märke till var hur snäll han såg ut att vara. "Jag har väntat dig, min flicka.", sade han och log mot henne. Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga så istället stod hon kvar och sade ingenting. Den lilla mannen visade in henne i stugan och slog sig ner på en stol i rummet. Flickan såg sig omkring och skådade de märkligaste av saker. Saker som hon aldrig trott sig existerat. Men mitt på väggen hängde ett foto som föreställde en liten gumma trodde hon, mer hann hon inte fundera över det för den lilla mannen harklade sig och sade; "Du har visst en fråga som du söker svar på." sade den lilla mannen och log mot flickan. "Jja, har hern dess svar åt mig, för jag undrar så?", fick hon fram. "Åh min rara flicka, det är bara du själv som vet svaret. Om du tänker till riktigt mycket lovar jag dig att du har ditt svar." sade mannen. "Men jag vet ju inte, vad är det som gör att vi känner oss levande, att vi känner livet." Flickan tänkte så det knakade. Tillslut sade hon: 
 "Det handlar ju förstås om vår födelse och död, vad vi gör mellan dessa stunder är det som får oss att känna livet." Mannen rynkade lite på ögonbrynen och sade sedan: "Kära du, är du verkligen säker på att det är vår födelse och död som är svaret på din fråga om livet? Är du riktigt säker på att det inte finns något annat, något som är större än upplevelsen av födsel och död?
 Vad är det mest mäktiga, underbara och i stundvis mest lidelsefulla ting som gör att du och jag, och alla andra känner oss levande?" Den lilla mannen tittade på flickan, som fortfarande såg bekymrad ut men som var så nära sitt svar. "Vad säger ditt hjärta?", sa han till sist.
Hon stängde ögonen och lät tankarna flyga iväg, och Då uppenbarade det sig för henne. Hon spärrade upp ögonen och nästan skrek ut svaret; "Kärleken! Det är ju självklart! Vad är mer mäktigt än kärlek mellan de man älskar, vad är mer underbart än att känna och ge kärlek till de man älskar, och vad är mer lidelsefullt än sorgen över att mista de man älskar?"  
  "Så ska det låta!", sa den lilla mannen, och log stort.